Björnpicknick i Alaska

”Se till att föra lite oväsen. Sjung, prata högt, vad ni vill. Björnar gillar inte överraskningar.”

Det säger den unga viltvårdaren när vi gör oss redo att gå till utsiktsplattformen som ligger några hundra meter bort.

Den slingrande stigen leder oss upp genom den vildvuxna urskogen, med tvära svängar under lågt hängande grenar, över små bäckar och längs kanten av en forsande älv full av sprattlande laxar. Vi stannar till en stund för att beundra en stor brunbjörn som sitter med vatten till midjan och gör halvhjärtade försök att fånga de fiskar som passerar.

Björnen ger intryck av att nästan vara berusad av överflödet på lax. Lite halvhjärtat fångar den en ur det virvlande vattnet, biter av huvudet och slänger ointresserad tillbaka resten av fisken i forsen, där flera unga vithövdade örnar genast dyker mot fångsten.

När jag vänder mig om för att fortsätta märker jag att resten av gruppen är borta. Kvar står bara jag och Glenn, en annan resenär. ”Tja”, säger jag, ”det finns väl bara en riktning att gå i.”

Plötsligt stannar jag och Glenn till, helt fascinerade. ”Vad i hela fridens namn är det som luktar”, utbrister Glenn och gör en äcklad grimas. Vi ser inget i gräset omkring oss och fortsätter till den lilla utsiktsplattformen.

När vi når vårt mål kommer guiden Jim fram med resten av gruppen.

”Var tog ni två vägen?” Jim är inte glad. ”Såg ni inte den stora grizzlybjörnen på vägen upp?”

Ojdå! Glenn och jag hade brutit mot två av de gyllene reglerna: Ett, håll er till gruppen och två, lyssna på guiden.

Lukten som fick Glenn och mig att stanna till var doften – nej, stanken – av en vuxen hanne, så mätt på lax att han somnat i sin egen avföring bakom en stor trädstam. När gruppen kommit ikapp hade björnen vaknat, ställt sig upp och nyfiket sträckt på halsen för att se vem som precis passerat honom.

Björnskådning är en trevlig aktivitet som i allmänhet inte medför några större risker, så länge du följer vissa regler. Jim Leslie och hans familj driver Alaska Waters i Wrangell och har guidat besökare i mer än 30 år. Jim har ett förflutet i Gröna baskrarna och är precis den sorts person du vill ha vid din sida – eller ännu hellre framför dig – om det börjar osa hett.

Jim bär ett rejält jaktgevär och en burk björnsprej, men han har hittills aldrig fått användning för dem. Nuförtiden är det Jims son James som guidar turisterna, och det är han som möter gästerna från Hurtigruten Expeditions när de anländer till den lilla utposten som ligger längs Inside Passage.

”Till skillnad från isbjörnar är brun- och svartbjörnar inte intresserade av att skada dig om du inte gör något för att provocera dem”, påminner Jim. ”Till exempel om du hamnar mellan en hona och hennes ungar. Då kan du ligga illa till.”

Det är i allmänhet en bra idé att hålla sig på ett respektfullt avstånd från björnar. Om du råkar komma för nära ska du inte stirra dem i ögonen. Du bör inte heller vara högljudd eller göra plötsliga rörelser som kan skrämma dem och utlösa en attack.

”Björnar är som stora hundar – de kan verka hotfulla men är inte särskilt intresserade av att attackera”, säger Jim. ”De lär känna guiderna och om du beter dig lugnt och förutsägbart gör de också det.”

Forskare har relativt nyligen fastställt att brun- och grizzlybjörnar är samma art (ursus arctos). Björnarna som lever vid kusten är i allmänhet större än de som lever i skogen längre inåt landet och kan väga upp till 500 kilo mer.

Under vårt samtal får vi plötsligt syn på en svartbjörnshona med två väldigt gulliga ungar tätt bakom sig i skogsbrynet. Hon ger dem en skarp blick och ryter tyst – förmodligen en order att de ska gömma sig i det höga gräset. Sen springer hon snabbt mot floden, och från strandkanten fångar hon elegant en stor lax. Stolt lufsar hon tillbaka mot skogen och förvinner in bland träden med ungarna för ett skrovmål.

Svartbjörnen är mindre än brunbjörnen och vanligtvis mer vaksam och försiktig. Ett möte med en stor grizzlybjörn får ofta inget lyckligt slut för en svartbjörn – eller dess ungar.

Björnen spelar en viktig roll i Alaskas ekosystem, då deras vandringar i jakt på föda sprider näring i skog och mark. Den har också en särskild ställning bland inuiterna – de hyser djup vördnad för dessa ståtliga och intelligenta djur, som är en del av många av deras uråldriga riter och ceremonier.

Björnen är en hotad art i de flesta delar av världen, men i Alaska har den funnit en fristad. Här finns en stabil och välmående population som kan röra sig över enorma ytor och undvika människan – och vice versa.

Om du reser hit med Hurtigruten Expeditions kommer du att ha möjlighet att se björnar i sin naturliga miljö. Vår resa till Alaska och British Columbia – Inside Passage, björnar och Aleutiska öarna – på vårt flaggskepp MS Roald Amundsen erbjuder en unik möjlighet, även för erfarna äventyrare.

Katmai nationalpark är bara ett av målen på vår resa. Här finns världens största population av fridlysta grizzlybjörnar, som nu uppgår till fler än 2 000.

Kodiakbjörnen är en unik underart till brunbjörnen och nära släkt med grizzlybjörnen, och den finns endast på Kodiaköarna i Alaska. Dessa björnar lever sedan tusentals år helt avskilda från andra grizzlybjörnar. På Kodiaköarna finns det gott om både föda och plats, vilket innebär att det inte bara finns ett livskraftigt bestånd här, utan att björnarna också är de största i världen. En hane kan väga upp till 680 kilo och vara tre meter lång när han reser sig på bakbenen.