En oupptäckt skatt

Den roströda stenen dominerar landskapet. Mot horisonten slingrar sig en uttorkad flodfåra genom berg som påminner om skäggiga ansikten som tittar ner genom molnen. Det känns som jag har vandrat till en annan planet, men inget kunde vara längre från sanningen. I själva verket betraktar jag jordens själ.

Tablelands är ett område i nationalparken Gros Morne på den kanadensiska ön Newfoundland. Nationalparken är ett av Unescos världsarv och stoltserar med ett unikt geologiskt fenomen: här kan man vandra på det som en gång var havets botten och på mantelberg som tvingats fram genom plattektoniska rörelser för många miljoner år sedan.

Newfoundland ligger i norra Atlanten och tillsammans med regionen Labrador på fastlandet utgör de Kanadas östligaste provins. Den här vilda och ensliga ön som är omgiven av Atlantens obarmhärtiga vågor har omkring en halv miljon invånare och är världens 16:e största ö. Isberg stora som hyreshus färdas långsamt söderut från Grönland med sommarens tidvattenströmmar. Öns centrala delar täcks av tätvuxen barrskog där det finns älg, vildren, lodjur och prärievargar.

Längs den nästan 3 000 mil långa kusten kan man se enorma flockar av den vackra lunnefågeln – provinsens officiella fågel – och andra sjöfåglar som häckar på klipporna varje sommar. I öns små fiskebyar går livet sin gilla gång som det alltid gjort. Man stickar sockor och syr lapptäcken och säljer dem utanför sina traditionella trähus.

Och sedan har vi huvudstaden St. John’s, som är berömd för sina pittoreska gator med trähus målade i glada färger och utsikt över den vackra hamnen. Staden är över 500 år gammal och har en befolkning på strax över 100 000. Den kan bäst beskrivas som om San Francisco slagits samman med en engelsk by för att skapa den perfekta blandningen av skön stämning och charm. Du kan gå överallt (om du inte har något emot backar), köra överallt (om du är duktig på att parkera), och det finns gott om fina restauranger, musik och konst, vandringleder och en fantastiskt söt by som heter Quidi Vidi (uttalas Kidi Vidi) i närheten.

Trots den fantastiska naturen är det människorna som får mig att återvända till den här fascinerande provinsen.

Dessa starka och öppenhjärtiga människor reciterar dikter, sjunger sånger och berättar historier som får dig att skratta och gråta på samma gång. Ett driftigt samhälle som präglats av de förfäder som lämnade Irland, Wales, England, Skottland och Frankrike med drömmar om att fiska i vatten så fullt av torsk att man kunde ”nå stranden genom att gå på deras ryggar”.

Det europeiska arvet i Newfoundland och Labrador blandas med inflytandet från urinvånarna och de nordiska vikingarna.

I århundraden har urbefolkningarna innu, inuit (Labrador) och mi’kmaq (Newfoundland) levt och rest omkring i provinsen. På en plats där förmågan att tolka naturen är avgörande för överlevnad värderas deras kunskaper högt. Här kan du lära dig att fiska torsk i en traditionell dory-båt, vandra i en av nationalparkerna med en urinvånare som guide, eller våga dig på en tur med hundsläde.

Alla gillar en klassisk vikingasaga, och det finns många sådana på Newfoundland. L’Anse aux Meadows är uppfört på Unescos världsarvslista och ligger på Newfoundlands nordspets, exakt på den plats där vikingar gick iland för 1 000 år sedan. När norska arkeologer bekräftade fyndet på 1960-talet ställdes historieskrivningen på ända, då det bevisade att vikingarna nått Nordamerika flera hundra år innan Christopher Columbus.

När 38 plan med 6 500 passagerare och besättning plötsligt landade i den lilla byn Gander på öns mitt den 11 september 2001, var det få som kunde förutse vad som skulle hända. Världen befann sig i kaos och ingen visste om det fanns bomber ombord på de övriga planen. Invånarna i Gander och närbelägna byar öppnade sina hem och hjärtan för de strandade människorna. Man utropade undantagstillstånd i fem dagar, och under den tiden gav byborna ”planfolket” – som kom från världens alla hörn – mat, kläder, stöd och tröst.

20 år senare lever historien vidare i succémusikalen Come from Away och fortsätter sprida sitt budskap om medkänsla och medmänsklighet. Tack vare musikalens framgångar ökar turismen i området, men det är inte något som fått invånarna i Gander att överge sin enkla livsstil.

För att citera Diane Davis, en av de verklighetsbaserade karaktärerna i musikalen: ”Ingen gjorde något enastående. Det är bara så vi är här på Newfoundland. Att skänka tröst och vårda, det är något vi bara gör. Här är alla välkomna.”