I isbjörnens rike

”Mycket av den forskning vi bedriver går ut på att försöka förstå exakt hur mycket förändring isbjörnen tål.” – dr Jon Aars

När doktor Jon Aars och hans kollegor på norska polarinstitutet publicerade sina rön om det aktuella beståndet av isbjörnar på Svalbard 2015 blev det en viral nyhet. Efter åratal av deprimerande läsning om smältande havsis och klimatförändringar kom det äntligen goda nyheter från Arktis: isbjörnsbeståndet på Svalbard växte.

”Resultatet av vår studie 2015 visade att beståndet klarade sig ganska bra. Vi tror inte att mycket förändrats sedan dess”, säger doktor Aars, som jämförde data från 2004 och 2015 för att visa att det norska isbjörnsbeståndet på Svalbard faktiskt hade ökat.

Konstaterandet att isbjörnen verkar klara sig bra mottogs med stor glädje efter att klimatförändringar i Arktis skapat oro bland forskare. Men rubrikerna är bara en liten del i den komplicerade berättelsen om världens största landbaserade rovdjur.

”Det vi inte vet är förstås huruvida vi närmar oss någon sorts kritisk punkt om förhållandena fortsätter att förvärras – till exempel om mer havsis försvinner. Prognosen är att deras habitat kommer att minska under de kommande åren och årtiondena”, säger dr Aars.

”Mycket av den forskning vi bedriver går ut på att försöka förstå exakt hur mycket förändring isbjörnen tål.”

Så här långt har isbjörnen tålt en hel del. Fram till 1973 jagades isbjörnar i norska Arktis, och sedan dess har beståndet genomgått en period av återhämtning. Isbjörnen listades som hotad art av Internationella naturvårdsunionen och antalet isbjörnar i världen beräknas i dag till mellan 22 000 och 31 000.

När jakten på isbjörnar upphörde i Barents hav kom nästa hot från oförutsägbara havsisförhållanden, eftersom klimatförändringar ledde till bestående förändringar i isbjörnens livsmiljö över hela världen.

För isbjörnarna på Svalbard har klimatförändringarna fått väldigt specifika följder: havsisen har börjat frysa senare och smälta tidigare, och den är också tunnare, vilket innebär att sälar – isbjörnens främsta byte – har fått svårare att hitta platser för att föda sina kutar. Packisens kant, där isbjörnen jagar, ligger också flera grader längre norrut än tidigare, vilket tvingar björnarna att antingen färdas längre över isen eller att simma fram och tillbaka över öppet vatten. För en dräktig björn kan det bli svårare att nå idet på Svalbard.

Beståndet på Svalbard uppskattas till mellan 250 och 300 björnar. Resten av populationen migrerar och vandrar längs packisens kant kring Barents hav, som täcker delar av Norge och Ryssland.

Ny forskning tyder på att de björnar som säsongsvandrar går längre norrut i takt med att havsisen drar sig tillbaka. De som stannar på Svalbard anpassar sin kost: förutom sälungar, som utgör deras huvudbyte, får björnarna nu även näring genom att äta renar och plundra fågelbon.

Eftersom isbjörnen var utsatt för hård jakt fram till 1970-talet riktar forskare som doktor Aars in sig på ekosystemets kapacitet, dvs. hur många arter miljön har kapacitet för utan att påverkas negativt, för att fastställa om detta kan vara en faktor för det goda beståndet på Svalbard.

”Vi har förlorat mycket livsmiljö i området”, säger Aars. ”Det finns mycket mindre is än tidigare. Jag anser dock att detta verkar tyda på att isbjörnarna fortfarande kan para sig, trots de havsisförhållanden som råder i dag.”

För närvarande kan havsisen – trots att den krymper – fortfarande upprätthålla björnbeståndet. I alla fall för tillfället.

Monica Votvik jobbar för Hurtigruten Expeditions, och hon har under flera säsonger observerat hur havsisen påverkar hur björnarna beter sig i sin naturliga miljö.

”Om det finns mycket is ser vi färre isbjörnar eftersom de har en mycket större yta att röra sig på”, förklarar hon. ”Om det finns mindre is längre ut ser vi fler björnar.”

Monica, som bodde på Svalbard i 15 år, anser att det inte bara är björnen som anpassar sig. Den största förändring hon har sett är hur människans inställning till isbjörnarna har förändrats. Nyligen har man stoppat sjötrafiken till ett antal fjordar så att isbjörnar och sälar ska kunna undvika kontakt med människor.