Hur en man gjorde det omöjliga

Nordvästpassagen sträcker sig 145 mil från Baffinön i Kanada i öst till Beauforthavet i Alaska i väst. Det är en avlägsen, iskall farled som ligger helt norr om norra polcirkeln.

I 400 år försökte europeiska upptäcktsresande att hitta denna passage vid världens tak. Man trodde att kartläggningen av den skulle leda till snabbare handelsleder till Asien och alla de rikedomar som fanns där. Men det här är ett område förknippat med livsfara: extrema väderförhållanden, jättelika isberg och havsis som kan frysa fast ett skepp i flera år. Många försökte, många försvann spårlöst och alla utom en misslyckades

Det hela började John Cabot, en navigatör från Venedig bosatt i England, som år 1497 blev den första europén att utforska inloppet till Nordvästpassagen. Han försvann tillsammans med sin besättning ett år senare. Under 1530-talet kartlade äventyraren Jacques Cartier Saint Lawrenceviken – men inte Nordvästpassagen. Under det tidiga 1600-talet anlitades den engelske upptäckaren Henry Hudson av det holländska Ostindiekompaniet för att hitta inloppet på den atlantiska sidan av passagen. Han upptäckte Hudsonfloden, som mynnar ut vid det som senare skulle bli Nya Amsterdam och sedermera New York, och seglade in i kanadensiska Hudson Bay, där skeppet fastnade i isen. Besättningen gjorde uppror och skickade ut honom på havet i en liten båt. Ingen såg honom igen.

Under de två århundraden som följde gjordes flera försök, vid båda ändar av passagen. Den engelske äventyraren William Baffin var nära att lyckas när han rekognoscerade inloppet till Lancastersundet år 1616. Den danske upptäckaren Vitus Bering undersökte den andra änden av Nordvästpassagen. Han seglade in i Norra ishavet från den norra delen av Stilla havet, men mötte sitt öde år 1741 då hans skepp förliste vid vad som i dag kallas Berings ö. Under sin första expedition till Nordvästpassagen, år 1819–20, lyckades den walesiske upptäcktsresanden William Edward Parry ta sig igenom Lancastersundet. När havet frös till is blev han dock fast och tvingades tillbringa tio månader i Winter Harbour på Melville Island.

Sir John Franklin var en officer i den engelska flottan som förstärkte Nordvästpassagens förfärliga rykte när han år 1845 ledde den största expeditionen hittills till passagen. Han lämnade London som befälhavare över två skepp, HMS Erebus och HMS Terror, fullastade med de senaste tekniska uppfinningarna, enorma mängder mat och böcker, och en besättning på 128 man. Åren gick och besättningen försvann. Förmodligen dog de av svält, hypotermi och sjukdomar efter att de tvingats överge skeppen, som var för stora och tunga för de istäckta vattnen. De expeditioner som skickades ut för att hitta Franklin och hans besättning misslyckades visserligen, men de gjorde stor nytta genom att kartlägga stora delar av de arktiska farvatten som skulle få namnet Nordvästpassagen.

Till slut var det en nästan pank norsk upptäcktsresande i en begagnad fiskebåt som lyckades.

År 1905 blev Roald Amundsen – klädd från topp till tå i renskinn och päls, med ett hårt grepp om rorkulten på Gjøa, en liten 21 meter lång slup och en besättning på sex personer – den förste att lyckas med bedriften att segla genom Nordvästpassagen, höljd i dimma och omgiven av skavande isflak.

Amundsen och hans besättning lämnade Oslo i juni 1903 och tillbringade två vintrar i Gjøa Haven på King William Island där de gjorde vetenskapliga mätningar och bevisade att den magnetiska nordpolen rörde på sig. I augusti 1905 seglade besättningen vidare genom de farliga sunden söder om Victoria Island. Några dagar senare mötte de en valfångare från San Fransisco som färdades i motsatt riktning, och Amundsen blev då säker på att han kunde ta sig igenom Nordvästpassagen. Efter ytterligare en vinter i den frusna farleden – och en skidtur på över 80 mil till Eagle, Alaska för att meddela världen om sin triumf – seglade Amundsen och hans besättning till Nome på Alaskas Stillahavskust i augusti 1906.

Varför lyckades Amundsen när så många andra misslyckades?

Amundsens brinnande intresse för Arktis började redan i barndomen. Som ung tjänstgjorde han på en belgisk expedition till Antarktis och anpassade sedan sin slup för förhållandena i Arktis efter råd från sjöfarare. Han valde noga ut en liten besättningen med de rätta färdigheterna och – kanske viktigast av allt – knöt kontakt med inuiterna. Medan fartyget låg förtöjt i det som i dag kallas Gjøa Haven lärde han sig deras språk och andra färdigheter som var avgörande för att överleva i det obarmhärtiga arktiska klimatet, bland annat säljakt, köra hundspann, bygga iglor och klä sig i skinn.

Det har visat sig att stora fartyg aldrig hade kunna följa den väg Amundsen tog, eftersom vattnet var under en meter djupt på vissa platser, och under en lång tid var det omöjligt för handelsfartyg att passera där. År 2007 – nästan hundra år senare – rapporterade Europeiska rymdorganisationen att Nordvästpassagen var isfri för första gången. Som en följd av de olyckliga klimatförändringarna kunde de första kryssningsfartygen med samtida äventyrare upprepa hans stora triumf och segla från Grönland till Alaska.

I dag är Hurtigruten Expeditions banbrytande fartyg MS Roald Amundsen världens första hybrid- och batteridrivna kryssningsfartyg som seglar genom Nordvästpassagen. Fartygen MS Fram och MS Roald Amundsen erbjuder inte bara spännande resor till Arktis, utan följer även i de legendariska pionjärernas kölvatten med resor till Antarktis.

Roald Amundsen överträffade sin bedrift vid Nordvästpassagen genom att segla till Antarktis i landsmannen Fridtjof Nansens polarskepp Fram, där han och fyra andra blev de första att nå Sydpolen, 14 december 1911. De hade på sig vargskinn som sytts av inuiter.

Det är stora skor att fylla.