På Madeira är mat livet
År 1856 hade en tredjedel av drottning Victorias tid på tronen passerat, och i en källare på Madeira fyllde någon en flaska med sött vin. 165 år senare hade jag turen att få öppna den.
JAMES LOVEDAY
Jag hade turen att befinna mig på vingården Barbeito under en solig eftermiddag på Madeira. Vingården är belägen högst upp på en klippa med utsikt över öns huvudstad Funchal och den ändlösa Atlanten.
När jag anlände – innan jag ens fått chansen att sätta mig ner – serverades jag ett glas kylt sercial. Jag förstod genast att det skulle bli ett bra besök. Under mitt besök i Barbeitos vinkällare pratade jag med den nuvarande vinmakaren och smakade på olika vinsorter från Madeira. Hela dagen låg framför mig. Det tog inte lång tid innan värden visade mig sitt personliga avsmakningsrum.
Det var här han sa att jag skulle få prova en ”56:a”. Han gjorde en kort paus och förtydligade: ”1856, alltså.” Vinflaskan, som kom från hans personliga samling, var mycket riktigt märkt med det utlovade årtalet. Jag hade druckit gamla viner tidigare, men tanken på hur gammal den här flaskan var gav mig gåshud. Så jag slog mig ner, tog ett djupt andetag och njöt av de kryddiga och söta noterna i ett vin som tappats på flaska nästan två sekel tidigare.
Madeiras distinkta vin kom till av en slump när tunnor med bordsvin som använts som ballast till sjöss öppnades och provades efter en resa. Den långa, varma resan hade gjort att vinet värmts upp av solens strålar. När det serverades var det tjockare, sötare och fylligare än vanligt – och människorna älskade det.
När du först anländer välkomnas du av flera molntäckta toppar i mitten av ön. De sträcker sig högt över Atlantens vågor. Jorden här är bördig och ön är som en grön oas mitt i havet. Vulkanjorden innehåller näring som hjälper lokalbefolkningen att odla en mängd olika frukter, grönsaker och blommor. Det har gjort Madeira till en utmärkt plats för alla som älskar mat och vill uppleva autentiska, lokala rätter.
Jag besökte Fajã dos Padres, en plats strax väster om huvudstaden som endast är tillgänglig via linbana längs bergssidan. Den lilla gården, gästhuset och restaurangen ligger vid foten av en enorm klippa. Här finns druvor av hög kvalitet, men även banan, mango, avokado, papaya, passionsfrukt och sockerrör som man kan äta direkt från träden under en guidad tur. Det går även bra att prova dem i kaféet. Den hemmagjorda mangoglassen var en personlig favorit. När jag åt middag och såg hur vågorna kraschade mot strandens grå stenar föreställde jag mig hur ensligt och ensamt det måste ha varit för de första bosättarna – men hur lyckliga de måste ha blivit när de insåg hur bördig jorden var.
Produkterna från Fajã dos Padres säljs vanligtvis på matmarknaden Mercado dos Lavradores i Funchal, som varit öns centrum sedan kolonialtiden. Utbudet på frukt och grönsaker är häpnadsväckande. Jag såg fem sorters bananer, tio olika slags passionsfrukter, dussintals typer av chilifrukter och sockeräpplen. Dessutom fanns min personliga favorit – den sällsynta frukten från monstera deliciosa (även kallad Adams revben), en kottformad frukt som man kan bryta isär för att komma åt fruktköttet när den är mogen. Det finns så mycket sockerrör på Madeira att de exporterar fatvis med rom och ändå har socker över till en annan lokal delikatess, öns berömda ”honungskaka”. Det är en mörkbrun, kladdig kaka full av lokala kryddor och nötter.
På Reid Palace Hotel fick jag njuta av ännu en sötsak. Hotellet, som byggdes under åren efter det brittiska styret, har känslan av en fristad och är omgiven av majestätiska trädgårdar. Förr i tiden kom växter, blommor och frukter till Madeira med båt, då ön var ett vanligt stopp mellan Afrika och Sydamerika. Många av dem finns kvar i Reid Palaces trädgårdar. Missa inte en kopp eftermiddagste på terrassen. Under en kort stund kände jag mig som en brittisk diplomat som kommit till ön för hotellets öppningsceremoni år 1891. Framför mig låg palmträd, en tropisk trädgård och den himmelsblå horisonten. Den perfekta miljön för en pastel de nata – en slags vaniljbakelse – och några väldigt brittiska scones.
Huvudstaden Funchal är en underbar plats. Dess livliga, smala gator är fulla av blommor som sträcker sig ända ner till Atlanten. Här finns ett överflöd av gamla fort, kloster och kyrkor som ger dignitet till detta portugisiska territorium mitt ute i havet. Middagarna intas nästan alltid al fresco när temperaturen sjunkit något och havsbrisen svalkar angenämt. Torgen är fullpackade med bord, men du kan även avnjuta måltiden på en bergstopp, i ett bås längs strandpromenaderna eller på någon restaurang som ligger undangömd på de små kullerstensgatorna.
När du går in på en restaurang serveras du oftast en poncha, en lokal rom blandad med olika fruktjuicer. Sedan får du gå över till viner från Madeira eller Portugal. Den något läskiga dolkfisken finns alltid på menyn, precis som de utsökta grillspettsrätten espetada. Den måltid jag tänker tillbaka på mest var dock en lokal tomatsoppa med pocherat ägg och en grillad, ostfylld squash.
Du skulle kunna bo på Madeira i ett sekel och ändå inte hinna prova öns alla smaker. Det sista stoppet på min resa var Curral das Freiras eller ”Nunnornas dal”. Lokalbefolkningen i detta dramatiska bergslandskap har format sina liv runt kastanjeträdet. Soppa, sallad, paj och kakor på kastanjer serveras i varje gathörn tillsammans med en omåttligt populär kastanjesprit. När jag sitter på ett takdäck, äter min kastanjekaka och blickar ut över skogarna i dalen flyter molnen in över öns bergstoppar ännu en gång. Tonerna från det lokala klocktornet ekar ut över dalen. Ett ögonblick av perfekt balans mellan natur, färska råvaror och isolering som får mig att inse hur stark kopplingen mellan mat och liv verkligen är på denna vulkaniska ö.