Att bryta cirkeln
Naturvetaren Ximena Córdova har ett mål: hjälpa och utbilda människorna på Galápagosöarna.
NEIL MCQUILLIAN
Galápagosöarna är ett mystiskt resmål höljt i dunkel. Än i dag kan det vara svårt att förstå att de faktiskt existerar. Tidiga sjöfarare som förvirrades av dimman från Humboldtströmmen brukade berätta historier om magiska öar som fanns där ena stunden för att sedan försvinna helt. De kallade dem Las Islas Encantadas – de förtrollade öarna.
Galápagosöarna, en ögrupp som delar samma himmel som oss andra, påminner om en bortglömd värld, men finns trots allt på riktigt. Du kan besöka öarna och dess omkring 25 000 innevånare – en av dem är Ximena Córdova.
”Det första jag märker på morgonen är vattnets otroliga färg”, säger Ximena, en naturforskare som växte upp i Ecuadors bergstrakter men flyttade till Galápagosöarna för över tjugo år sedan. ”Jag kan se Galápagosöarnas havsleguaner ligga och sola bakom mitt hus. Ibland ser jag hajar och rockor eller kanske sjölejon som leker och fiskar tillsammans. Om jag har tur ser jag pingviner från frukostbordet.”
Havsleguanerna är de enda vattenödlorna på jorden medan pingvinerna är den enda arten som lever norr om ekvatorn. Och sjölejonen här dyker djupare än alla andra sjölejon. Ximena har några av världens mest anmärkningsvärda djur som grannar.
Den första kända besökaren på Galápagosöarna var Tomás de Berlanga, biskopen av Panama, som drev iland här när han försökte nå Peru år 1535. Han berättade att han var omringad av djur som ”var så fåniga att de inte visste hur de skulle fly”.
Djuren på Galápagos var inte rädda för människor – för det fanns inga människor att vara rädda för. Ximena skulle kunna gå bort och ge en high five till sjölejonen eller borsta av saltkristallerna på havsleguanerna.
Men det vill hon inte. Hon har tillbringat merparten av sitt liv som naturforskare på Galápagosöarna och brinner för öarnas bevarande.
”Jag är 100 procent ecuadorian. Jag växte upp i Anderna men åkte ofta till stranden, så jag förälskade mig i havet redan vid en tidig ålder”, berättar hon. ”1998 blev jag erbjuden att börja jobba som grafisk designer på forskningsstationen Charles Darwin och tog chansen med en gång.”
Tyvärr var 1998 inte ett bra år för Galápagosöarna. En El Niño-storm fick katastrofala konsekvenser för det lokala havslivet.
”Många havsarter var döende. Det var svårt att se hur djuren svalt till döds”, säger Ximena. ”Vid den tidpunkten förstod jag inte att det var en naturlig händelse. Helt ärligt kändes det som slutet för mig själv också. Men jag hade skrivit på kontraktet och innan året var över hade jag förälskat mig i området.”
Sedan fattade Ximena ett modigt beslut: hon använde alla sina besparingar för att säkerställa att hon kunde stanna på Galápagos. Hon köpte ett hus vid en vit sandstrand på ön Isabela, där hennes kärlek till djuren bara växt sig starkare.
Livet på öarna har dock genomgått en stor förändring sedan 1998, förklarar hon. ”När jag först kom hit var gatorna gjorda av sand. Alla tog sig runt på cykel och det fanns knappt några bilar. Fraktfartygen kom en gång i månaden.”
När hon gick från grafisk design till att leda guidade turer lärde sig Ximena allt mer om hotet från invasiva arter. ”De är det största hotet mot ekosystemen på Galápagosöarna”, berättar hon.
Allt från råttor som kom som fripassagerare på fartygen till björnbär som planterats har skapat kaos under århundradena sedan biskopen av Panamas oavsiktliga besök.
Av alla arter som har introducerats är det dock vi människor som är den ledande orsaken till kaoset. Det finns de som inte respekterar öarnas känsliga balans, menar Ximena. Obehagskänslan kan vara extrem – hon har till och med sett lokalbefolkningen äta den ikoniska jättesköldpaddan.
Därför grundade Ximena Emma Darwin-stiftelsen (Emma Darwin Foundation, EDF) med två huvudsakliga mål i åtanke. Det första är bättre utbildning för invånarna på Galápagosöarna.
”Öarnas överlevnad är beroende av dagens invånare”, säger hon. ”Utbildning är det enda som kan göra skillnad.”
EDF har fått sitt namn efter Charles Darwins fru. ”Hon är den som berättade om Charles arbete för världen”, säger Ximena. ”Hon använde sina språkkunskaper för att översätta och rapportera evolutionära utvecklingar i Europa, vilket gav henne en forskningsroll som det inte pratats mycket om.”
”Allt på Galápagosöarna är namngivet efter Charles, men det finns inte en enda referens till Emma. Därför bestämde jag mig för att hedra hennes minne.”
Detta sena erkännande av en förbisedd kvinna ligger i linje med EDF:s andra mål: jämställdhet och att bryta cirkeln av våld i hemmet.
Galápagosöarnas läge – runt 100 mil från det ecuadorianska fastlandet – har gett världen många naturliga underverk, men det har varit mindre fördelaktigt för människorna här. ”Rättssystemet har inte nått hit”, förklarar Ximena. ”Machokulturen är ett problem. Det är vanligt att en man har två eller tre fruar. Det kan vara väldigt tufft för kvinnor här.”
Därför skickade Ximena sin dotter till Kalifornien.
”Hon flyttade när hon var nio år gammal; nu är hon 20. Hon växte upp utan sin mamma”, säger Ximena. ”Jag håller tummarna för att hon studerar samhällsvetenskap så att hon kan fortsätta arbetet med EDF när jag inte längre finns här.”